Breaking star

Nu har jag lyckats få allt i rullning igen.
Träffade min SYO i tisdags och fixade en praktikplats.
Knöt ihop ett snöre.
Dessutom skaffade jag och Jonas kattunge förra veckan.
Hon heter Soffan och är jätte söt. ^^
Rutinerna jobbar jag fortfarande med och det får ta sin tid.
Praktiken är 3h/dag, 3 dagar i veckan och det känns som en bra nivå att börja på.

Jonas är fortfarande bäst i världen, han har köpt akrylfärg, penslar och stompfer.
Så nu ska jag gå och starta en massa tecknar- och måleriprojekt. XP

SeeYa!

Forgotten fortress

De senaste dagarna har jag försökt komma på varför mina rutiner försvunnit.
Jag lägger mig alldeles för sent så jag sover bort hela morgonen och förmiddagen.
På grund av det har jag ingen ork på morgonen och det förstör hela dagen.
Jag har missat möten, skjutit upp ärenden och väl inne i karusellen är det väldigt svårt att ta dig ur problemet.

Men färdigheterna har jag kvar, det gäller bara att komma ihåg det när allt är så svårt.
Tankarna flyger runt.

Det är tur att jag har Jonas, för hur morgonen än blir så vet jag att med hans hjälp blir det alltid bättre till slut.
Han är mitt ljus i mörkret.

Trots all skit i skallen försöker jag ändå intala mig själv att nästa vecka ska starta bättre än den här.

Jag har färdigheterna och nu är det dags att använda dom.

SeeYa!

Within the mist

Jag har haft en sjukt soft dag.
Sofie och Emma var förbi på fika. Dom hade med sig kladdkaka och vi bjöd på kaffe och chokladbollar. ^^
Men nu är det dags för mig och Jonas att fira 6 månader.

Imorgon ska jag hem till föräldrarna och fira min storasyster.
Hon ska få en nice present av mig. heheh ^^

Time to go..

SeeYa!

You stayed in the past

Jag började skriva på ett inlägg i måndags men lyckades aldrig få ihop det.
Mina tankar verkar inte alls hänga med verkligheten ibland.

Min (famlijens) hund har dött.
Hon hade varit sjuk i några veckor innan hon tappade all kraft och somnade in för gott.
Pappa kom och plockade upp mig och storasyster, men just när vi kom fram hade hon dött.
Vi grät och tog farväl.

Nu har jag gråtit 4 dagar i sträck och om ca 1-2 veckor ska vi strö hennes aska på det ställe hon trivdes bäst.
Hon var som en storasyster för mig och jag känner ångest över att jag var hemma så lite den sista tiden.
Jag minns första gången jag såg henne. Hon var i uppfödarens kök och letade efter mat.
Hon var så rund och söt, hennes päls var mörkbrun och ansiktet svart.
När hon blev äldre förändrades pälsen och blev vetefärgad, men lekfullheten försvann aldrig.
Hon älskade öppna landskap, hennes kompis var en katt och hon sov hellre under min säng än i bädden.



SeeYa

Let's talk crazy

Då har man fyllt 19 och det är dags för mitt sista år som tonåring.
Jag börjar bli stor och det är ganska läskigt.

Min fördelsedag blir nog inte så händelserik med tanke på hur tomt det är på nära vänner.
Men jag är tillräckligt uppåt för att inte låta det förstöra. Igår låg jag i sängen och grät.
Rädslan att vara ensam kommer nog aldrig att försvinna, speciellt när jag bara har en nära, Jonas.
Jag och Jonas har bestämt att vi ska åka bort under nyår och det känns sjukt skönt.
Vi kommer inte stöta på någon jag inte vill träffa och det kommer bli första gången jag firar nyår i en annan stad.
Super awesome! ^^

Nu sitter jag, Jonas, Dan och Jeppe hemma hos mig och Jonas.
Vi har druckit en massa kaffe och Jonas och Dan spelar FIFA, Jeppe sitter vid sin dator och jag börjar bli för röksugen.
Så det är dags för mig att avsluta och för Jonas att vinna. ^^

SeeYa!

Trace of construction

Internet är dåligt för hälsan om man använder det för mycket.
Jag vill inte veta allt även om jag som person är väldigt nyfiken av mig.

Nu har jag äntligen flyttat och saker börjar komma på sin plats.
Det är lite trångt i sängen men det kan jag leva med i ett halvår på ett ungefär.

I övrigt händer det inte så mycket, jag fyller år i helgen,
kanske ska sjukskriva mig, försöker fixa något att göra på dagarna, pussas, leker och lever livet med Jonas.

Nu ska jag strax lägga mig så jag tar mig upp till kalas med släkten. :P

SeeYa!

Heaven on fire

Nu har jag just varit och virrat omkring på telias hemsida.
Det var inge kul alls, utan bara jobbigt.

För tillfället så sitter jag i Jonas gamla rum på Kungsbacka och vilar benen.
Han, jag och hans föräldrar har varit på Ullared hela dagen och shoppat loss inför flytten.

Om en vecka bor jag inte längre i något kollektiv och det känns hur bra som helst.
Aldrig någonsin har jag upplevt sådan lycka som jag känner nuförtiden.
Det har varit 5 helt otroligt underbara månader och det lär bli en hel del fler.

Jonas föräldrar är för övrigt också helt underbara.
Dom är extremt gästvänliga och otroligt trevliga.
Vanligtvis brukar jag känna mig väldigt obekväm runt föräldrar men det har inte varit några problem alls. Vi skrattar och lever gott helt enkelt. ^^

Det är nästan som att jag fått börja ett nytt liv sen jag och Jonas blev tillsammans.

Innan vi åkte hit så hade jag precis kommit ur en jobbig period och det var extremt tur. Man kan ju hoppas att den nuvarande (nästan) konstanta lyckan håller i sig.

Det enda jobbiga just nu är att jag drömde mardrömmar inatt och vaknade 4-5 gånger.
Förhoppningsvis så var det bara för att det var första natten här.
Annars blir det jobbigt.

Tjosan vilken klump med text.. fast så blir det när man skriver så sällan.
Det får bli nått att jobba på.. kanske.

SeeYa!

The sharks retreat

Nu när jag äntligen tar mig tid att skriva så verkar hjärnan sluta snurra.

Den senaste tiden har jag mest suttit inne, spelat tv-spel och varit med Jonas.
Han är min och vi älskar varandra. Jag vet att vi kan ta oss igenom i princip allt.
Jag har inte ord nog att uttrycka alla känslor.

På tal om känslor så fick jag en chock i tisdags.
Vid lunchtid blev jag uppringd av min SYV och hon berättade att jag kommit in på skolan.
Så i onsdags började jag plugga igen. ^^

Nu är det även dags att byta namn på bloggen.
Vissa har nog råkat snubbla in här p.g.a min klumpighet.

Jag har en del problem att jobba på just nu och jag tror att det finns hopp.

Trouble behind problems

Det största problemet jag har just nu är pengar.
Att "flytta hemifrån" var nog ekonomiskt sett ett väldigt dåligt val.
Men eftersom jag aldrig varit lyckligare så vill jag verkligen inte "flytta hem".

Idag när jag satt på bussen hem efter att ha hämtat mat och toapapper hos mina föräldrar så började jag fundera.
Det enda sättet att lösa denna ekonomiska kris är att antingen ta lån (vilket jag absolut inte vill) eller att skaffa ett jobb.


Chanserna att komma in på vindeln minskar för varje dag som går och därför behöver jag en reservplan inför hösten.
Men eftersom det är osäkert var jag och Jonas flyttar så vet jag inte riktigt hur bra idé det är att söka jobb i staden.

Tur är det iaf att jag ska få ett möte med min gamla SYV på ungdomscentrum i slutet av sommaren.

Aja, nu ska jag göra annat.

SeeYa

Bones and brains

Jag var en del virrig när jag skrev det senaste inlägget.
Kom just på att jag inte skrivit att jag fått en annan medicin, för sömnen.
Den heter Propavan och är också en vid behovs-medicin.
Hittills har det funkat helt ok. Det konstiga är bara att om jag tar en (som läkaren ordinerat) fungerar det jättebra. Jag somnar inom en timma om jag tar den i tid.
Men om jag tar två (normaldos för vuxen är 1-2 tabletter) så fungerar det inte alls.
Den enda effekten jag känner av är att det är näst intill omöjligt att kliva upp förrän ca 12 timmars sömn.

Hur som helst, jag är nöjd och det är ju bara bra att jag inte behöver dubbel dos. ^^
Medicinen mot ångest heter Atarax och den hade jag testat en gång innan jag fick det på recept.
Då hade jag druckit väldigt för mycket och fick intensiv panikångest. En ambulans fick komma och hämta mig och väl framme på akuten fick jag prata med en läkare som inte var så jättebra på svenska.
Hon frågade mig vad jag trodde skulle hända om jag lämnade sjukhuset.
Jag svarade att jag inte visste, kanske skulle jag ta livet av mig, kanske inte.
...
Det jag skulle komma fram till var att jag fick 4 tabletter med Atarax och det sista hon sa var "Ät inte alla bara.."
Fucking sjukvård..

Och så måste jag tillägga att jag inte tog alla, jag tog två men märkte inget och sen gick jag och la mig.

Gah, mycket skriverier om piller idag.

En sista sak innan jag återgår till att kolla på medan pojkarna spelar FIFA!
Jag mår bra, förutom att jag haft en ganska lam dag och haft ont i kroppen.
Dessutom slog jag knät i soffan och lär få ett sexigt krigsärr.
Men ja, jag är lycklig. <3

SeeYa

To do stuff

Jag är på så dåligt humör just nu.. det finns inga ord som kan ge ångest sitt rätta ansikte.
Att ha ångest samtidigt som man är halvt apatisk men ändå har kraft kvar att skrika på första bästa människa inom synhåll.
Jag vill dö samtidigt som jag vill leva.
Krafterna är som bortblåsta samtidigt som jag inte verkar kunna göra något annat än att skrika och gråta.

Det känns så mycket på insidan och ju mer jag försöker stänga in det desto mer svider det.
Jag sitter fast, kan inte röra mig och paniken sprider sig.
När jag blir hyper/manisk fastnar jag också. Men på ett annat sätt.
Egentligen skulle jag vilja utnyttja all energi och göra något vettigt.
Men istället så flyger tankarna och det är omöjligt att hålla koll på vad som egentligen händer.

Som idag, jag åkte hem till föräldrarna och hade massor att göra.
Men jag blev hela tiden distraherad av annat och det tog mig flera timmar att göra sånt som egentligen bara hade tagit typ en kvart.

Hur som helst, nu kom jag av mig igen.. det jag tänkte skriva var att jag fått en ny medicin utskriven som jag bara ska ta vid behov mot ångest.
Självklart ska jag fortsätta öva färdigheter men för dom där riktigt jobbiga dagarna då jag känner att mina färdigheter inte räcker till kan jag ta en tablett.

Nu ska jag äta.

SeeYa!

Escape from the motion

Nu när man fått lov blir allt lite tråkigare trycker jag.
Det är svårare att fylla ut dagarna.
Men det kanske bara är en vanesak.

För övrigt har jag gått ner lite i vikt.
Benen börjar sticka fram.
Det är inte med mening men jag känner mig lockad att gå tillbaka till gamla vanor igen.
Fast det ska jag inte.
Jag vill inte fastna igen.

Nu är Jonas och Dan på väg hem.
Jag har varit ensam här ett tag och passade på att diska lite.
Hahah, som en duktig hemmafru.

Nu ska jag fortsätta lyssna på Pink Floyd och hitta på något annat att göra tills dom kommer.

SeeYa

Only you can do it

En tanke jag haft länge har förföljt mig den senaste tiden.
Jag stör mig så jävla mycket på att folk blir bemötta olika beroende på vad för typ av psykisk ohälsa dom har.

Men jag kan inte tala för någon annan är mig själv så.
Själv upplever jag det som att folk ser mig som frisk bara för att jag inte mår dåligt hela tiden. Jag är inte den personen som säger "Jag mår inte bra idag och det skulle kännas bäst för mig om vi bara kunde sitta inne och ta det lugnt." .
Jag försöker dölja mina problem så långt det går.

Självklart vet jag rent teoretiskt vad jag ska göra och hur jag ska tänka men längre än så kommer jag inte.

Kan ju tillägga att jag småljuger för min nya psykolog också.. jag får mitt liv låta bättre än vad det egentligen är.

Aja, Jonas är tillbaka nu och jag kan inte koncentrera mig längre.

SeeYa

Don't take 'em all at once

Oj vad det händer grejer hela tiden..

Snart ska jag ha utställning.
Hittat en pojke jag gillar.
Hunden har blivit sjuk.
Träffat läkare.

Men en sak i taget.

Vecka 20 ska jag och min grupp ha utställning och jag är lite smått stressad för att jag ska hinna göra klart en del grejer.
Men det kommer nog bli bra. ^^

Ja.. som sagt tycker jag inte om att skriva om pojkar här.
Men jag har iaf hittat någon oväntad som jag tycker om, och han gillar mig också.
Det knasiga är bara hur sjukt snabbt det har gått.
Helt plötsligt kom alla känslor och jag kunde inte hålla tillbaka.
Även fast det var vad jag egentligen ville.

Zizoo fick åka in akut till veterinären igår natt för att hon krampade, spydde och vinglade.
Hon fick dropp och lugnande medel.
Idag har hon mest bara vilat.
7 år är ju för kort liv så jag hoppas verkligen att hon stannar längre.

I måndags träffade jag en läkare på psyk angående mina funderingar kring bipolaritet.
Det gick väldigt snabbt och efter att jag lyssnat på henne i ca 40 minuter hade jag fått 2 recept på apoteket.
För sömnen och svängningarna.

Igår testade jag min sömnmedicin och den fungerade hur bra som helst.
Läkaren sa att jag nog kunde få det svårare att ta mig upp men jag blev klarvaken så fort jag vaknat.
Det var nog första gången jag på riktigt testade sömnmedicin.

Det var ju en gång när jag åkte in på akuten med panikångest som dom gav mig 4 piller, fast det var ju på fyllan och jag märkte då inte av någon skillnad mot utan.

Jaja, nu är det dags att kissa, sen röka, duscha, städa och, till slut, sova.

Btw, jag har sovit borta 5 nätter i rad, hos pojken. XP

SeeYa

Just talk

Jag har så mycket tankar som snurrar och det är svårt att reda ut allt trassel dom ställer till med.

Kärlek har förstört så jävla mycket för mig.
Varken jag eller han får bli kär i den andre.

Det gör så ont i mig av bara tanken att bli kär och sedan lämnad.
Jag orkar inte mer smärta just nu.
Det är så jävla jobbigt och jag tror inte ens att jag klara av att tänka mer på det.
Men tankarna slutar inte.

Vafan gör man då?

Det finns ingen jag kan/vill prata med.
Allt är bara så fel just nu. Åt fel håll.

Du och jag skulle ha suttit vid kajen med öl och fia.
Fast innan det hade vi ju delat en falafelrulle som vi ätit i parken bakom ett träd.
Sen kanske du får en puss om du vill.

Fast ja, det där är ju bara ett gammalt Vi.
Jag vet att du förändras och det är precis vad jag önskat.
Jag vill att du ska må bättre.
Fast jag har ju ingen aning om hur du mår just nu.
Men jag har hört från folk som sett dig och så.
Ingen har sagt att du verkar annorlunda men det är små detaljer i det dom berättar som bekräftar att mitt beslut var bra.

Jag hoppas iaf att du tolkar mina texter om dig rätt.
Om vi någon gång i framtiden skulle stöta på varandra så hoppas jag att du förstår.

Jag vet att du förstår och jag hoppas att du läser.

En tanke i taget.
Det går bättre nu tror jag.

SeeYa

I'm on fire

Det är så mycket som suger kraften ur mig.
Dåliga minnen, folk som dissar, folk som inte förstår, folk som inte bryr sig, folk som beter sig illa.

Jag vill inte försöka längre.

Men det gör jag ändå, för det finns fortfarnde det andra.
Bra minnen, folk som hör av sig, folk som förstår, folk som bryr sig, folk som beter sig bra.
Även om dom är få så finns dom iaf.

Fast jag har fortfarande min rädsla och värsta skräck, ensamheten.

Idag har då varit förjävlig, jag var nära på att bryta ihop redan vid skolan med höll igen.
På bussen var det samma sak, men jag höll igen.
När jag hoppat av bussen och gick längs gatan mot mitt hus var det enda jag kunde tänka på att få dö.
Väl framme så ringde telefonen och jag blev minst sagt förvånad.
Jag trodde inte att han skulle ringa mig, möjligtvis smsa, men inte ringa.
Vi pratade i 5 minuter och det var precis vad som krävdes för att få mig på bättre tankar.

Nu har det gått ett tag och jag har sjunkit igen, dock inte lika mycket som tidigare.
Jag är mest ledsen och arg, inte döende.

Du kanske tror att allt är rätt och riktigt, men jag känner dig tillräckligt för att veta vad som är sant och inte.
Glöm inte det.
För jag kommer aldrig glömma dig.

Jag är ledsen för allt ont jag gjort dig, de gångerna jag ljög för att jag inte ville ta all skit du ville slänga över mig.
Jag är ledsen för att det du inte såg, som var så fel också blev så fel.
Det finns tusen saker jag kunnat göra annorluda men också tusen saker jag gjorde rätt.
Minns du alla gånger jag räddat dig?
Och alla gånger du räddat mig?

Jag hoppades på en förändring men mitt mående och impulsivitet kom ikapp.
Jag är ledsen för att jag inte kunde köpa oss mer tid.
Men jag jobbar på att fylla hela mitt lager.
Och även om det inte blir med dig, så hoppas jag på att få dela med mig av den till någon.

That's all I can do

Jag har blivit så otroligt ensam.
Och det är just ensamhet som skrämmer mig mest.
Det är då det blir svårt att fortsätta leva.
Jag tror inte att jag kan förklara hur jobbigt det är för mig.
Men det spelar egentligen ingen roll.

Jag vet inte längre var jag ska vända mig.

När det river som värst i mig letar jag i mörkret.
Jag hittar inget.

Aldrig har jag varit så ensam som nu.
Tiden rinner ut.

You wont regret it

Jag har haft en helt underbar vecka.
Praktiken gick jättebra och jag har varit glad i princip hela tiden.
Det är sällan jag mår bra (normalt) under en sån lång tid.
Men sen på lördagen började jag sjunka, fast långsamt.
Och idag är jag nere.

Men om man ska se på det positiva.
Jag har haft praktik på ett Dagis jag var på förra året när jag praktiserade genom IV.
Både jag och personalen märkte den stora skillnaden.
Jag var mer utåt, tog egna initiativ och närvaron är helt klart förbättrad.

Fast nu vet jag ju iofs inte hur det kommer bli veckan som kommer.
Det är sista veckan på praktiken och jag hoppas verkligen att jag inte mår så dåligt att jag inte tar mig iväg.

En sak jag tänkte på under lovet.
Förut flängde jag omkring väldigt mycket under loven men den här gången har jag knappt några vänner kvar.
Dom jag umgås mest med är Jeppe men sen träffar jag också Dan, Jonte och Magnus ibland.
Men jag har inga tjejkompisar kvar, alls.

Det är något jag verkligen saknar.
Det gör ont att tänka på alla fina, roliga och helt underbara minnen jag har från då jag umgicks med t.ex. milla, Malin, Ida osv.
Jag tänker inte längre på det dåliga, arga och jobbiga utan på det bra.

blöh, nu är det dags att sova iaf.

SeeYa

When I turn my back from the truth

Fuck, jag vaknade för sent idag och hinner inte till mitt samtal på psyk.
Pigg är jag iaf, dock också stressad och sånt har jag svårt att hantera.

Men nu ska jag in i duschen iaf, sen ska jag till maxi och köpa hårfärg.
Vi får väl se om det fortsätter med rött eller om jag väljer något annat.

Min vecka är för övrigt lite knasig.. but I like it. XP

SeeYa!

Love brings me

Inlägg nr.100

Jag tror inte det hänt så mycket sen sist jag skrev.
Just nu är det "lov" och på lördag ska jag träffa Ida och Lo.
Imorgon är det familjemiddag.
Och just nu sitter jag hos jeppe och skriver.

Han sitter och skiter men jag tror att han är klar nu. Skärpet klingar.

Jao, det är han.

SeeYa!

Do you see me now

Jag har kommit på mig själv med att jag håller tillbaka för mycket.
Varför är jag så.. feg, eller vad det nu ska kallas.

Kanske dags att släppa lös lite.

Nu kom jag på en sak.
Min "veckans tanke" kan vara att försöka.. eller nej, att jag SKA släppa lös mer.

Höhöh, intressant. XP

SeeYa!

When it all stops for a second

Jesper gjorde slut med mig idag.
Först grät jag.
Sedan stängde jag av, skämtade lite och var "normal".
Vi spelade några omgångar worms och jag missade bussen 2 gånger.

Han vill att vi ska vara vänner.. jag antar att det går.
Allt blev så fel på slutet av vårat förhållande.

Magnus är den enda jag har kvar, ska träffa honom imorn förhoppningsvis.

När jag kom hem satt jag vid datorn för att distrahera mig. Jag vill inte tänka.
Allt är på fel plats och .. ja, då vill man inte tänka.

När jag gick ut för att röka kunde jag inte hålla det inne längre, började gråta.
Mina föräldrar vet fortfarande inget men jag kommer nog berätta det någon gång ikväll. Orkar inga frågor bara.

Aja, nu ska jag sluta tänka och fortsätta distrahera mig.

blöh.

I belive you can't swim

Blöh, jag har tråkigt.

Jeppe ville inte ha mig igår. Han behövde vara ensam.
Idag ska han sova hela dagen.

Åh, jag vill inte vara så känslig.

Om någon vecka ska jag förhoppningsvis få träffa en läkare och se om han/hon kan hjälpa mig med sömnen.
Och kanske får jag göra en utredning och få svar på vafan det är för fel på mig. XP

Hur som helst.
Jag åkte inte hem igår. Min syster lånade ut sin nyckel så nu är jag hos henne, med hennes katt. ^^
Hahha, den är kåt och jobbig.

Btw, i natt drömde jag att jag var gravid. Magnus var pappan och jag kunde hela tiden känna hur min mage växte.

Nu ska jag försöka hitta något att göra.

SeeYa!

When we all collapse

Det är ju skoj att få kommentarer.. ibland.
Fast frågan är ju hur intressanta sakerna är som folk skriver.

Hur som helst.

Jag har haft mycket oro och jobbigheter i veckan.
Jag trodde nästan att jag skulle bli helt ensam (förutom min familj och Magnus) men så blev det inte. Så jag är lättad.
Men det är aldrig kul att gå omkring som ett vrak. Oduschad och med ont i själen.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka och stanna där, men det går inte.
Jag måste vara här och fortsätta frammåt. Göra så gott jag kan för att nå det ultimata.

Btw, idag hade jag mitt andra möte på psyk.
Tiden flög och efter en timme hade vi knappt satt foten innanför tröskeln.
Men jag har ju fler tider, fler dagar, fler timmar.

Jeppe är på affären, jag har duschat, och nu är det snart dags för oss att bege oss till Dan och Jonte.

SeeYa!

No time, no tell

Varför känns allt så värdelöst just nu.
Jag vill inte träffa folk, inte ens mina föräldrar eller min lillasyster.
Jag vill inte lyssna på musik.
Jag vill inte gå till skolan.
Jag gråter och tänker destruktivt men ligger mest i sängen som en apatisk larv.

Varför blir man så jävla ego när man mår dåligt?

Hur som helst har jag haft mitt första samtal på vuxenpsyk och om en vecka på fredagen ska jag dit igen.
Till att börja med blir det bara samtal men jag ska få träffa en läkare också.

Varför kan jag inte bara må bra och vilja leva och röra mig framåt?

It's just a headline

Btw, jag kom på en sak.
På bilden jag har nu som header (om det nu heter det, bilden ovan iaf) kan man typ se mitt är jag har på hakan.
Det hände när jag var liten och dum, jag var ungefär mellan 5 och 7.
Mina föräldrar var t.o.m tvugna att ta mig till sjukhuset och sy.
Lika många stygn som jag var gammal. Fast nu minns jag ju inte hur gammal jag var. XP

SeeYa (again) !!

The bird is blue

Yeah, ska på spelning snart på folkets hus, har druckit 3 öl, är inne på min fjärde.
Det är skönt att känna onykterhet och peppa livemusik.

Mitt manodepressiva (eller vad man nu ska kalla det) har inte förändrats något så jag funderar på om jag ska ta kontakt med vården och få någon att prata med.
Fast problemet är att KBT och liknande fungerar inte för mig.
Sen kanske medicinering vore nödvändigt, iaf ett tag.

Vi får se vad som händer.
Jag har en vän som också funderat på att skaffa en kontakt så.

SeeYa

One step back

Jag kan välja att skita i att svara på den senaste kommentaren men jag har faktiskt något att säga.
1. Om du tycker att någon är en idiot, varför då läsa personens blogg.
2. Varken du eller jag har gjort något fel, det passade helt enkelt inte.
3. Jag sket aldrig i dig, dock mådde jag skit och hade svårt att höra av mig.
Det var också svårt för mig att umgås. Om du tycker att jag sket i dig för att hänga med Camilla så kan jag berätta att det inte var sant. Jag och Camilla har känt varandra i 15 år och det är så enkelt att hon känner mig bättre och vet hur man ska komma åt mig när jag stänger in mig.
4. Det sista du sa till mig var att du inte orkade höra av dig mer och att det var upp till mig. Min mobil hade slut pengar och jag ville inte ringa hem till dig med tanke på att din mamma ibland sover på dagen. Jag tog tillfället i akt när jag fick gratis mms och skickade ett medelande till dig.
Du svarade inte.

Nu har jag diskuterat klart den här saken. Vi kommer säkert ses igen med tanke på att vi bor i samma lilla stad, men vi är inte vänner längre och jag tror inte heller att vi kommer bli det igen. Inte som det ser ut nu iaf.
(btw, jeppe har börjat kalla mig för morran ibland och det känns fel tycker jag, ingen morran utan marran..)

Och nu över till det jag egentligen tänkte skriva.
Fast jag vet inte ens om jag orkar, det tog så jävla mycket energi att tänka och skriva svar till kommentaren.

Kort sagt:
Jag har hamnat i en svacka, en depressionsperiod.
Det funkar inte, jag behöver nog mer hjälp.