Don't take 'em all at once

Oj vad det händer grejer hela tiden..

Snart ska jag ha utställning.
Hittat en pojke jag gillar.
Hunden har blivit sjuk.
Träffat läkare.

Men en sak i taget.

Vecka 20 ska jag och min grupp ha utställning och jag är lite smått stressad för att jag ska hinna göra klart en del grejer.
Men det kommer nog bli bra. ^^

Ja.. som sagt tycker jag inte om att skriva om pojkar här.
Men jag har iaf hittat någon oväntad som jag tycker om, och han gillar mig också.
Det knasiga är bara hur sjukt snabbt det har gått.
Helt plötsligt kom alla känslor och jag kunde inte hålla tillbaka.
Även fast det var vad jag egentligen ville.

Zizoo fick åka in akut till veterinären igår natt för att hon krampade, spydde och vinglade.
Hon fick dropp och lugnande medel.
Idag har hon mest bara vilat.
7 år är ju för kort liv så jag hoppas verkligen att hon stannar längre.

I måndags träffade jag en läkare på psyk angående mina funderingar kring bipolaritet.
Det gick väldigt snabbt och efter att jag lyssnat på henne i ca 40 minuter hade jag fått 2 recept på apoteket.
För sömnen och svängningarna.

Igår testade jag min sömnmedicin och den fungerade hur bra som helst.
Läkaren sa att jag nog kunde få det svårare att ta mig upp men jag blev klarvaken så fort jag vaknat.
Det var nog första gången jag på riktigt testade sömnmedicin.

Det var ju en gång när jag åkte in på akuten med panikångest som dom gav mig 4 piller, fast det var ju på fyllan och jag märkte då inte av någon skillnad mot utan.

Jaja, nu är det dags att kissa, sen röka, duscha, städa och, till slut, sova.

Btw, jag har sovit borta 5 nätter i rad, hos pojken. XP

SeeYa

Just talk

Jag har så mycket tankar som snurrar och det är svårt att reda ut allt trassel dom ställer till med.

Kärlek har förstört så jävla mycket för mig.
Varken jag eller han får bli kär i den andre.

Det gör så ont i mig av bara tanken att bli kär och sedan lämnad.
Jag orkar inte mer smärta just nu.
Det är så jävla jobbigt och jag tror inte ens att jag klara av att tänka mer på det.
Men tankarna slutar inte.

Vafan gör man då?

Det finns ingen jag kan/vill prata med.
Allt är bara så fel just nu. Åt fel håll.

Du och jag skulle ha suttit vid kajen med öl och fia.
Fast innan det hade vi ju delat en falafelrulle som vi ätit i parken bakom ett träd.
Sen kanske du får en puss om du vill.

Fast ja, det där är ju bara ett gammalt Vi.
Jag vet att du förändras och det är precis vad jag önskat.
Jag vill att du ska må bättre.
Fast jag har ju ingen aning om hur du mår just nu.
Men jag har hört från folk som sett dig och så.
Ingen har sagt att du verkar annorlunda men det är små detaljer i det dom berättar som bekräftar att mitt beslut var bra.

Jag hoppas iaf att du tolkar mina texter om dig rätt.
Om vi någon gång i framtiden skulle stöta på varandra så hoppas jag att du förstår.

Jag vet att du förstår och jag hoppas att du läser.

En tanke i taget.
Det går bättre nu tror jag.

SeeYa

I'm on fire

Det är så mycket som suger kraften ur mig.
Dåliga minnen, folk som dissar, folk som inte förstår, folk som inte bryr sig, folk som beter sig illa.

Jag vill inte försöka längre.

Men det gör jag ändå, för det finns fortfarnde det andra.
Bra minnen, folk som hör av sig, folk som förstår, folk som bryr sig, folk som beter sig bra.
Även om dom är få så finns dom iaf.

Fast jag har fortfarande min rädsla och värsta skräck, ensamheten.

Idag har då varit förjävlig, jag var nära på att bryta ihop redan vid skolan med höll igen.
På bussen var det samma sak, men jag höll igen.
När jag hoppat av bussen och gick längs gatan mot mitt hus var det enda jag kunde tänka på att få dö.
Väl framme så ringde telefonen och jag blev minst sagt förvånad.
Jag trodde inte att han skulle ringa mig, möjligtvis smsa, men inte ringa.
Vi pratade i 5 minuter och det var precis vad som krävdes för att få mig på bättre tankar.

Nu har det gått ett tag och jag har sjunkit igen, dock inte lika mycket som tidigare.
Jag är mest ledsen och arg, inte döende.

Du kanske tror att allt är rätt och riktigt, men jag känner dig tillräckligt för att veta vad som är sant och inte.
Glöm inte det.
För jag kommer aldrig glömma dig.

Jag är ledsen för allt ont jag gjort dig, de gångerna jag ljög för att jag inte ville ta all skit du ville slänga över mig.
Jag är ledsen för att det du inte såg, som var så fel också blev så fel.
Det finns tusen saker jag kunnat göra annorluda men också tusen saker jag gjorde rätt.
Minns du alla gånger jag räddat dig?
Och alla gånger du räddat mig?

Jag hoppades på en förändring men mitt mående och impulsivitet kom ikapp.
Jag är ledsen för att jag inte kunde köpa oss mer tid.
Men jag jobbar på att fylla hela mitt lager.
Och även om det inte blir med dig, så hoppas jag på att få dela med mig av den till någon.

That's all I can do

Jag har blivit så otroligt ensam.
Och det är just ensamhet som skrämmer mig mest.
Det är då det blir svårt att fortsätta leva.
Jag tror inte att jag kan förklara hur jobbigt det är för mig.
Men det spelar egentligen ingen roll.

Jag vet inte längre var jag ska vända mig.

När det river som värst i mig letar jag i mörkret.
Jag hittar inget.

Aldrig har jag varit så ensam som nu.
Tiden rinner ut.