I'm on fire

Det är så mycket som suger kraften ur mig.
Dåliga minnen, folk som dissar, folk som inte förstår, folk som inte bryr sig, folk som beter sig illa.

Jag vill inte försöka längre.

Men det gör jag ändå, för det finns fortfarnde det andra.
Bra minnen, folk som hör av sig, folk som förstår, folk som bryr sig, folk som beter sig bra.
Även om dom är få så finns dom iaf.

Fast jag har fortfarande min rädsla och värsta skräck, ensamheten.

Idag har då varit förjävlig, jag var nära på att bryta ihop redan vid skolan med höll igen.
På bussen var det samma sak, men jag höll igen.
När jag hoppat av bussen och gick längs gatan mot mitt hus var det enda jag kunde tänka på att få dö.
Väl framme så ringde telefonen och jag blev minst sagt förvånad.
Jag trodde inte att han skulle ringa mig, möjligtvis smsa, men inte ringa.
Vi pratade i 5 minuter och det var precis vad som krävdes för att få mig på bättre tankar.

Nu har det gått ett tag och jag har sjunkit igen, dock inte lika mycket som tidigare.
Jag är mest ledsen och arg, inte döende.

Du kanske tror att allt är rätt och riktigt, men jag känner dig tillräckligt för att veta vad som är sant och inte.
Glöm inte det.
För jag kommer aldrig glömma dig.

Jag är ledsen för allt ont jag gjort dig, de gångerna jag ljög för att jag inte ville ta all skit du ville slänga över mig.
Jag är ledsen för att det du inte såg, som var så fel också blev så fel.
Det finns tusen saker jag kunnat göra annorluda men också tusen saker jag gjorde rätt.
Minns du alla gånger jag räddat dig?
Och alla gånger du räddat mig?

Jag hoppades på en förändring men mitt mående och impulsivitet kom ikapp.
Jag är ledsen för att jag inte kunde köpa oss mer tid.
Men jag jobbar på att fylla hela mitt lager.
Och även om det inte blir med dig, så hoppas jag på att få dela med mig av den till någon.