Baby birds try to fly

Nu har vi bott här i ungefär ett halvår och allt är fortfarande lika upp och ner som innan.
Jag mår dåligt, vet inte var jag är på väg, orkar inte försöka.
Jag mår bra, vill ta mig framåt och tror på hopp och allt som jag vill ska hända.
Men inget blir som jag vill.
Hoppas för mycket och bli besviken eller orka ingenting och inget blir gjort.

Fast, trots denna onda cirkel tycks jag göra små framsteg.
Frågan är bara om jag lyckas hålla detta uppe. Orkar jag?

Ja, även om jag har dagar då längtan att dö kan tyckas ta över har jag, i slutändan, ändå hopp om att jag, tillsammans med Jonas, har en framtid.
Men vägen dit hittar jag inte, så vad kan då lösa detta?

Tills dess jag funnit svaret på detta ska jag ta mina sköna stunder till vara och göra det som får mig att stanna kvar i den här skruvade världen.
Kanske ska jag skriva ett mer avslappnat inlägg där jag inte snurrar runt i vad som händer allmänt i mitt huvud.. något mer konkret.
Vi ser väl.

SeeYa

That is the night

Nu har ännu en månad passerat och den här gången glömde jag och Jonas bort vår månadsdag.
Men det är väl så det blir efter ett år, istället för månader räknar man år.
Imorgon är det dags för flytt och jag har varit så otroligt stressad senaste veckan.

Jag har alltid fungerat dåligt under press och stress.
Men i helgen när allt är klart ska jag bara ta det lugnt och njuta av utsikten från balkongen.

Läkarsamtalet gick bra förövrigt, jag har äntligen blivit sjukskriven.
Nästa steg är att fixa ekonomin.

Mycket på gång och snart är det riktig sommar, längtar.

Over and out.

I touch you

Cyklade just på min cykel för första gången i år.
Det kändes så oroligt skönt att röra på sig.
Snart är det dags att flyttpacka, det känns lite pirrigt.
Men det känns otroligt skönt att komma ifrån den här lägenheten.

Nästa vecka kommer jag ha fullt upp med läkarsamtal, praktik och möjligtvis
en resa till byn jag växte upp i. ^^

Men just nu är det fortfarande söndag och jag ska sitta uppe ett tag till.
Nu kom jag just på vad jag egentligen skulle skriva, hahah.
På valborg firade jag och Jonas 1 år och när vi satt och åt middag
friade han till mig.

Jag svarade ja.

Over and out.

Growing wings

Det har varit en del turbulens och minst lika mycket tjafs.
Men det är bara att resa sig upp igen och fortsätta försöka.
Jag har gömt mig i snart ett år utan att spekulera speciellt mycket kring det.

Fast jag har bestämt mig nu för att hur jag än känner för olika människor så måste jag tänka utifrån mig själv och mina behov.
Jag är besviken på mina föräldrar och deras beteende kan jag inte göra något åt.
Men det blir inte bättre av att jag ska göra detsamma som dom.

Det är dags att ta plats och visa att jag fortfarande finns.
Jag känner att dom inte gett mig den uppmärksamhet jag behövt och det har gjort att jag dragit mig undan.

Jonas är den enda jag umgåtts med den senaste tiden och han kan inte ge mig allt jag behöver. Delvis är det mycket jobb jag skulle behöva göra själv, för att bli mer självständig.
Men sen behöver jag också fler att umgås med. Jag har alltid trivts bäst med folk runt omkring mig.

Så, jag ska fortsätta på min berg-och-dalbana och försöka mig på lite nya saker.
Bäst att skynda på innan livet rinner ur mig.

SeeYa!

Breaking the rules

Nu är jag på fötter igen. Fast det går lite i vågor.
Jag försöker påminna mig om att mitt liv är vad jag gör det till.
Hur skrämd jag än är så måste allt få rulla på.
Någon dag ska rollen som "den sjuka" inte vara det enda jag identifierar mig med.

Jag vill ha barn, jobb och en villa. Fast just nu är allt det en bra bit bort.
Det är mycket som saknas och jag har inte lyckats ta så många steg framåt på snart 5 år.

Hur ska jag förklara min situation för en läkare?
Det är så mycket jag vill men så lite jag vågar och känner att jag kan.
Min uppväxt hade varit annorlunda om jag fått bestämma.
Då hade jag varit självständig istället för att vara beroende av andra.
Mina misstag hade nog varit färre, eller iaf.. annorlunda.

Min plan är inte att få piller utskrivna eller utöka antalet samtal på psyk.
Det känns som dubbelmoral att vilja sjukskriva mig.
Men jag är sjuk och känner att det är min chans att bli frisk.

Låt mig hitta mitt friska Jag.

SeeYa

Try me and you'll see

Det känns otroligt ironiskt att läsa det förra inlägget jag skrev.
Så fort jag får bollen i rullning så blir jag rädd och tar ett steg tillbaka.
Framtiden är läskig, jag vågar inte kliva på tåget mot vuxenvärlden.

Jag är inte redo.

Medan jag är fast i vad som varit sliter Jonas med att hålla nutiden på plats.
Visst hjälper jag till ibland, men jag ger upp för snabbt.
I slutändan blir det ändå han som tar disken och damsuger allt för många gånger fler än mig.

Det är för mycket som skrämmer iväg mig jämfört med det som får mig på fötter igen.
Håller tiden på att rinna ut eller är det bara jag som inbillar mig?

Snart har jag passerat den där gränsen då Jonas inser att jag inte är bra nog för honom. När jag ger upp för gott och slutar försöka helt.

Tro mig inte fel nu. Jag och Jonas har inga direkta relationspsoblem.
Det är bara min rädsla och oförmåga att släppa det som varit som sliter sönder oss.

Jag känner fortfarande att jag varken vill eller kan leva utan någon vän.
Det river inifrån och smärtar i mitt hjärta.
Jag lider varje dag för alla misstag jag begått och saker jag aldrig sa.

Just nu är min blogg det enda sättet att få ut mina känslor utan att någon avbryter eller säger emot.

Mina ord, mina känslor. Det finns inget rätt eller fel med det. Förstå det.

SeeYa