It's time to take over

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Mitt huvud är tomt om man räknar bort det som inte ska talas om.
Ångest.

Jag har inget att berätta.

Medicinen vet jag inget om. Eftersom jag aldrig ätit medicin mot depression så vet jag egentligen inte om det gör någon betydelsefull skillnad.
Jag har fortfarande kvar känslor jag hade förut, nu kanske dom är lite svagare, eller luddigare kanske man borde säga. Mitt humör svänger fortfarande under dagarna, men inte lika mycket.
Det är knappt att jag känt av några biverkningar och helt ärligt så vet jag inte om det är bra eller inte.


Fan, jag vill ha förändring.

You bend over for my bones of beauty

Tredje dagen på Sertralin och jag känner endel biverkningar men inget farligt.
Jag försöker att inte tänka på det men eftersom jag har en tendens att alltid tänka för mycket och oroa mig i onödan så är det lite svårt. Men fortfarande, jag tänker mindre på det nu än vad jag hade gjort för t.ex. ett halvår sedan.

Nu i höst/vinter kanske jag ska få tandställning. Ser inte fram emot självaste tandställningen men resultatet.

Och till våren/i början av nästa år så kommer jag förmodligen börja en annan behandling på BUP eller att jag kombinerar den jag har nu med den, för mig, nya.


Stackars vovven min, hon har ett sår på röven och hennes ena spene är svullen. Hon vill slicka där hela tiden men nu har mamma varit hos en vetrinär och hon har fått tratt och någon medicin som ska sprutas in i såret en gång per dag.
Heheh, men det roliga är ju att hon hela tiden går in i allt och fastnar mellan stolar och andra möbler. Och dessutom verkar hon inte heller riktigt förstå att det är p.g.a. tratten hon har på sig.

Jaja, nu måste jag stänga ner för att jag gjorde ett löfte sist när vi hade familjesamtal på BUP. Jag ska stänga datorn tidigare så jag kan få ordning på sömnen.

Så sov så gott alla små flickor och pojkar!

Pigeon behind my back

Igår blev inte alls som jag tänkt.
Sandström ställde in, besvikelse.
Antar att jag får vänta på skivan overdrive ska släppa då. ^^
Men resten av kvällen var bra ändå.
Jag var med camilla som vi bestämt fast på vägen hem så var det lite skumt.

Jocke är lite (inte lite) dum i huvet och jag fick en inbjudning (eller vad det nu borde kallas) till där han var. Och när jag väl kom dit så blev jag bjuden på cigg och sen skulle jocke hem.
Jag har aldrig tänkt på hur idiotisk man ser ut när man ligger inklämd i ett bagageutrymme på en bil.
Men då la jag mig där med han och åkte till honom.

Väl där så kändes det inge bra alls och jag bröt ihop.
Vi snackade ett tag och sen somnade han och jag fick en panikångestattack, klädde på mig och gick hem.
Jävligt långt, tog ca två timmar.
Jag höll nästan på och svimma sista biten.
Men det var värt, jag ville sova hemma och det var vad jag bestämt med mina föräldrar.


Idag har jag inte gjort något speciellt alls. Men snart ska jag hjälpa till och göra sushi och min storasyster ska komma hit och äta med oss.
Jag tycker om när hon kommer hem. ^^
Det känns mycket trevligare då och jag saknar henne när hon är borta. <3
Så jag är glad. Sushi och syster.


Nu ska jag nog spela lite sims innan vi ska börja göra sushi.

SeeYa!

Get me over all you would be

Skolan går skit, det är väl det första jag kan säga.

Jag skolkar way too much och hänger inte med så speciellt bra.

På fredag har jag utvecklingssamtal så vi får väl se vad dom säger.

Jag vet inte ens om jag nämnt förut något om mig och Jocke.

Vi var ju tillsammans, men sen en vecka eller två tillbaka så tog det slut.

Och det varade ju inte precis länge, en månad.

Fast lika bra var nog det, vi funkade inte.

Eller en del av problemet var väl att jag hade för mycket tankar om sånt som han inte ville höra.

Men sånt händer och nu tar jag en paus från komplicerade kärleksrelationer.

Min psykolog har nu äntligen kommit på att jag verkligen behöver medicin.

Hon har också kommit på att jag behöver fler samtal i veckan och att jag borde gå med i en grupp för folk i min ålder med självskadebeteende eftersom "Det verkar ju inte bli någon förbättring".

Det föreslog hon efter att jag berättat om kvällen på verket. Den slutade med tre djupa brännmärken från en cigarett.

Jag vet inte, kanske jag börjar inse hur mycket mitt mående påverkar min vardag och mitt liv i stort.

Relationer, sex, vänner, familj, skolan och framtiden, allt går åt helvette.

Fast nu verkar det ju som att mina föräldrar och min psykolog börjar se mig lite bättre och hjälpen kommer.

Aldrig att jag skulle klara att ta mig upp ur den här skiten själv.

Fast problemet är att dom vet om halva delen av mitt sjuka jag. Så det är väl inte säkert att det går att reda ut ena halvan av trasslet.

Vi får se, vi får se...