Try me and you'll see

Det känns otroligt ironiskt att läsa det förra inlägget jag skrev.
Så fort jag får bollen i rullning så blir jag rädd och tar ett steg tillbaka.
Framtiden är läskig, jag vågar inte kliva på tåget mot vuxenvärlden.

Jag är inte redo.

Medan jag är fast i vad som varit sliter Jonas med att hålla nutiden på plats.
Visst hjälper jag till ibland, men jag ger upp för snabbt.
I slutändan blir det ändå han som tar disken och damsuger allt för många gånger fler än mig.

Det är för mycket som skrämmer iväg mig jämfört med det som får mig på fötter igen.
Håller tiden på att rinna ut eller är det bara jag som inbillar mig?

Snart har jag passerat den där gränsen då Jonas inser att jag inte är bra nog för honom. När jag ger upp för gott och slutar försöka helt.

Tro mig inte fel nu. Jag och Jonas har inga direkta relationspsoblem.
Det är bara min rädsla och oförmåga att släppa det som varit som sliter sönder oss.

Jag känner fortfarande att jag varken vill eller kan leva utan någon vän.
Det river inifrån och smärtar i mitt hjärta.
Jag lider varje dag för alla misstag jag begått och saker jag aldrig sa.

Just nu är min blogg det enda sättet att få ut mina känslor utan att någon avbryter eller säger emot.

Mina ord, mina känslor. Det finns inget rätt eller fel med det. Förstå det.

SeeYa