We tell the same stories

Allt jag skrev i inlägget innan kan fortfarande beskriva hur jag har det.
Den enda skillnaden är att det har gått 2 månader.
Jag har kommit fram till att dom små förbättringarna inte spelar någon roll.
Hur jag än gör så är jag fortfarande lika olycklig.

Men som tur är har jag fortfarande kvar små stunder då jag känner lugn.
Jag uppskattar när jag går ut i kylan och får vara ensam för en stund, eller när jag duschar. Men det kommer inte gå i längden, jag behöver göra saker på riktigt.
Hur ska jag kunna vara ensam med sällskap?

Min enda vän verkar inte vilja ta sig tid för mig.
Jag vill inte tänka på hur alla sakta glider ifrån mig.
Ingen verkar märka att jag fortfarande finns.

Jag måste erkänna att jag hellre dör än att ha det så här.