Falling apart from you

Misstolka mig inte.

Klart att jag vill leva. Problemet är ju bara att som det är nu så fungerar det inte.

På tisdag hoppas jag att det blir klarare, det är familjesamtal på BUP och förhoppningsvis leder det till något bättre.

Nu när jag ändå låst bloggen så kan jag ju erkänna.

Jag har en ätstörning. Har inte velat skriva om det förut för att jag inte riktigt visste vilka som läser.

Min nykterhet for i backen och i fredags blev det mer öl än vad mitt sinne kan hantera.

Kanske är jag alkoholist, eller så är jag bara en helt normal tonåring som än inte lärt mig alkoholens konsekvenser. Men egentligen, konsekvenserna är jag mycket väl medveten om. Men då jag blir rastlös skiter jag i dem.

Dags att göra klart mina cupcakes.

I will beat my sicknesses.

Fucked up truth

Att det ska vara så lätt att göra saker värre och svårt att ställa det till rätta.

Jag känner för att bara stänga in mig, gömma mig från omgivningen och slippa alla jobbiga konversationer och livsavgörande beslut.

Det finns ingen ork kvar.

Visst kan jag leva, men inte så här.

Relation efter relation går i kras, det funkar inte.

Jag måste.. bort.

Skicka iväg mig i ett kuvert, jag klarar mig.

Behöver luft. Kanske ett behandlingshem fungerar.

Kaos.

Trunk of drunk

Förlåt för allt, eller för DET egentligen.

Det var inget jag planerat eller ens trodde att jag skulle göra.

Något slog slint i huvudet och helt plötsligt kom jag på mig själv med vad jag gjorde.

Tur för mig att pappa redan var mentalt förbered på att det någon gång skulle hända. För det var inte jag.

Jag tänker bli frisk, det här ska inte förstöra mina planer.

Och jag hoppas att det kommer finnas någon där som ger mig stöd på vägen.

Funderar på om jag kanske kan få komma in på ett behandlingshem. Det fungerar inte hemma.

Vad tror folk om det?

Nu ska jag gå och lägga mig i mina föräldrars säng, har sovit där varje natt sen jag kom hem i torsdags.

Puss på er älsklingar

.. btw, jag är nykterist nu (första steget typ?)

Get it off me

Det var ju inte direkt vad jag tänkt. Jag tänkte inte.

Allt gick så snabbt.

Jag grät, nådde toppen av ångest.

Helt plötsligt tappade jag allt och hamnade någon annanstans i huvudet.

Överdosering, akuten, dricka kol

Jag kunde inte sova, spydde

Men jag är glad att mamma stannade kvar och sov på sjukhuset med mig.

Nästa dag gick jag fram och tillbaka på avdelningen, kunde inte sitta stilla.

Läkaren undersökte mig och sen kom det två tanter från BUP för att kolla läget.

Sen fick jag åka hem. Kramade lillasyster och ringde storasyster.

Mamma har tagit ledigt från jobbet för att vara hemma med mig.

Allt känns som en dröm, det var så overkligt och jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle försöka ta livet av mig.

Jag mår fortfarande skit, men det går i vågor så ibland känns det rätt ok. Och eftersom jag nyss börjat en ny behandling vill jag inte sumpa chansen att må bra.

Malin, jag vet inte om jag hinner berätta om det här för dig innan du läser det, men jag hoppas att jag får berätta det istället för att du ska få reda på det genom min blogg.

Jag behöver reda ut allt i min skalle och smälta hela händelsen.

.. man kan ju undra vad min psykolog har att säga till mig.

Spice of a choice

Jag mår jävligt piss just nu och jag vet inte varför. Jo vänta.. jag har inte tagit min medicin på två dygn. brb. Så!

Nu har jag tagit dagens iaf.

DBT börjar komma igång nu, fast jag har lite svårt att komma ihåg alla hemläxor och så.

Imorrn är första praktikdagen och jag ser nästan fram emot det.. dagis. XP igen.

Men den här gången så känner jag iaf redan 3 av barnen som går där och nu blir det mer estetiskt än förra gången.

Jag funderar dessutom på att berätta en sak som jag aldrig skrivit om förut. Mina föräldrar kommer ändå få veta det snart och jag ska försöka jobba bort det, eller handskas med det.

Men jag ska fundera ett tag till, eller vänta tills mamma och pappa fått veta.

Aja, nu måste jag göra mig klar för att sova så att jag kan vakna någorlunda pigg imorn och städa undan de sista resterna efter helgen.