Getting confused in the subway

Jag är bitter.

Mitt huvud snurrar för snabbt och ofta jagar jag efter folk som kan vara i min närvaro.

Min värsta fobi, ensamhet/övergivenhet.

Jag klarar inte av att vara ensam för länge, på nätterna sitter jag vid datorn till jag nästan svimmar (som nu). På dagarna åker jag in till stan eller hem till folk, vänner.

Jag är helt besatt av tanken att folk tillslut tänker lämna mig.

Kanske en förklaring till mitt beteende som jag haft de senaste veckorna.

BUP har dissat mig hela lovet (som jag nämnt tidigare), det gör mig minst lika ostabil som jag var förra året, t.o.m. värre.

Och i förra inlägget skrev jag om hur jag inte tålde blickarna i korridorerna och det. När det gäller skolan är det en helt annan sak. Jag vet inte riktigt om jag kan förklara det just nu.

I skolan ser jag alla som främlingar, det spelar ingen roll hur många gånger jag sett dom, det är fortfarande namnlösa kroppar, ögon som stirrar.

Fobin för ensamhet/övergivenhet innebär att jag alltid vill ha/behöver någon jag känner i min närhet.

Fan, nu blev jag förvirrad. Jag är för trött för att veta vad jag snackar om.

Kanske jag gör ett försök att lyckas förklara bättre någon annan gång.

Godnatt..