Jag vill skrika rakt ut, högt och länge.
Det gör ont i mig. Det känns som om någon försöker pressa mitt huvud in i ett trångt utrymme.
Jag har panik och vill gråta, men det går inte.
Tårarna hittar inte fram genom mina kanaler.
Jag undrar om blodet fortfarande tar sig runt.
Men jag vet att han inte vill, ingen vill, utom jag.
Ikväll vill jag nog även mer än så.
Fast jag håller ut.
Jag vet att det går över till slut.
Och kanske jag lyckas klara mig tillräckligt länge.
Nu är det dags att se frammåt.
Var är min framtid?
29 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Älskar din blogg. Fortsätt.
Skicka en kommentar