Jag orkar inte skriva om han. Vi är tillsammans iaf men jag orkar inte skriva något om det.
Men en sak som blev ganska tydlig veckan som gått nu är min tystnad.
Jag hatar det verkligen men det är som inte så mycket att göra åt för stunden.
Enda sen jag var liten så har jag varit blyg fast det här något mer också.
Det finns något annat som tagit över mig.
Men det är så svårt att förklara.
Dessutom så har jag varit ovanligt tyst den här veckan.
Kanske för att jag varit mer osäker än vanligt.
Det är mycket som händer nu.
Flytten, Malin, Jocke, klassen, nätterna, proven, papprerna, underskrifterna, städning, medicin, passa småbarn, sova, äta osv.
Jag har egentligen inte riktigt tänkt på att det är så mycket just nu.
Allt går så mycket snabbare än vad jag gör.
Jag har 1000 olika tankar och frågor jag måste lösa.
Saker som ska bestämmas, göras, ifrågasättas, minnas, hittas, gömmas, glömmas, svaras, frågas.. jag har ingen kontroll.
Jag klarar inte av allt ansvar på en gång så då släpper jag allt innan det blir kaos.
Men kaos blir det ändå.
Det är som ett långsamt självmord.
Jag är ett långsamt självmord.
8 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh. stackare. Hoppas att du mår bättre nu.
Det finns inget värre än tystnad. När man går själv går runt och öppnar knappt munnen för något.
Man är så medveten om det och det är egentligen bara till att öppna munnen. Men det är lättare sagt än gjort.
Usch jo, det tar verkligen dö på en.
Plus att man känner sig som en börda för alla andra. Kul att umågs med en liksom, en som bara sitter tyst och typ tjurar. -.-
Fan.
Nä, man få påminna sig själv.
Att man lever en gång, då ska man lägga all energi på sina drömmar och det som får en lycklig. Inte fan få man ut något av att tänka på det negativa. Det dåliga ska inte existera för en.
Kramar!
Skicka en kommentar