Weed and corpses

Jag ska ha möte på torsdag med mina föräldrar och min klassföreståndare. Alla vill att jag ska fortsätta gå skolan och få mina betyg, det vill jag också egentligen.
Men även om jag vill och vet att det kommer underlätta så djävulskt i fråmtiden så har jag inte orken eller motivationen.
Att tänka att jag enklare får jobb osv ger mig inte motivation nog att ta mig till skolan.
Missförstå mig inte, jag vill ha jobb i framtiden och jag vill verkligen inte sitta hemma hela dagarna och göra ingenting. Det är verkligen dötråkigt.
Just att gå till skolan och vara närvarande tror jag inte är ett sådant stort problem men just att göra uppgifter, plugga inför prov och vara aktiv i klassrummet, det är där det tar stopp.
Jag vet inte längre varför det är så och då är det lite svårt att göra något åt det.

Men min frånvaro har nog blivit för hög och antal prov och liknande som jag missat är nog för många för att jag ska kunna jobba igen det och komma in på spåret igen.
Om jag inte har ork (eller vad det nu är) att göra det nuvarande, hur ska jag då kunna göra det som egentligen skulle ha legat bakom mig men istället ligger på mig?
Jag får svårt att andas bara jag tänker på det.

Jag vill inte gå i skolan och det har varit så i tre år nu tror jag.
Framtiden får vänta.

Liv sa...
Det här var intressant. Det känns som att läsa något jag kunde ha skrivit en gång i tiden. Precis så. Hur gammal är du? Och du, det finns så mycket ljus när man kikar ut ur tunneln så det anar du inte! Även om livet aldrig är speciellt enkelt, men det är det inte för någon! Men det är en process och en kamp.Hur känns det med Sertralin? Jag åt den i 3 år och det var inget vidare...Ta hand om dig! /L


Jag är 17 år och fullt medveten om ljuset längst bort i tunneln, det är åt det hållet jag kämpar.
Sertralin hjälper mig delvis, mitt mående svänger inte lika mycket jämfört med förut, men jag kan inte säga att det blivit någon stor förändring.
Men samtidigt så har jag inte ätit den så länge så, tiden får visa.