Time spent is time lost

Tillbaka igen.

I helgen var jag i min farmor och farfars stuga för sista gången. Snart är den förmodligen såld.

Det fanns inte så mycket att göra där borta så stort sett det enda jag gjort var att äta, sova och prata. Inte så kul alls. Speciellt inte när folk snackar bakom ryggen på en och tror att man inte hör och förstår.

Tydligen tyckte min farfar att det var respektlöst av mig att komma dit och vara trött och slö.

Han tyckte att jag hellre skulle ha stannat hemma. Då vet jag det till nästa gång då jag ska någonstans med min familj.

Dessutom så verkar halva släkten tycka att jag är en sån som håller mig i bakgrunden och inte gör så mycket väsen av mig. Det vet jag iofs redan men jag gillar inte när folk påpekar och snackar om det. Jag är som jag är just nu och att påpeka det gör ingen skillnad.

Enligt min faster så hamnar oftast mellanbarnet i kläm i familjen. Det är mellanbarnet som får minst uppmärksamhet och så. Barnet som inte blir tillräckligt sedd under uppfostran.

Tydligen är jag ensam i familjen (men förhoppningsvis inte hela världen) med att blivit kallad dålig på ett kränkande sätt. Jag är den enda i familjen som som blivit nedtryckt, men jag vill inte kalla det mobbning. Jag har bara blivit kränkt under hela min uppväxt. Att jag aldrig tänkt på det.

Nej, jag pallar inte. Jag vill inte bo hemma längre. Att dom inte ens reflekterar över att jag alltid åker hem, äter och sover borta så ofta jag kan.

Jag flyr från mitt eget hem, dagligen. Och inte en enda jävla människa reagerar eller ens reflekterar över det.

En dag kommer jag lämna mitt hem och aldrig återvända. Iaf inte på det sättet jag gör varje dag (förutom då jag sover borta).

Helvete.