Let's dance between the stairs

Jag känner mig sviken, nu vet du det.

Jag har gått omkring nu i snart en vecka, längtat efter folk och mått piss.

Sen blev jag så otroligt glad när jag fick höra att du ska komma hem tidigare och vara med mig.

Sen får jag gå omkring en hel dag och oroa mig för att du inte svarar när jag ringer och smsar.

Jag börjar fundera på om du tagit livet av dig eller vad som hänt.

Jag försöker få tag på andra och se om dom vet något men icket.

Några timmar senare svarar du och berättar att du inte kommer så jag tar bussen hem, dagens sista buss.

När jag väl kommer hem så får jag ett sms, du kommer visst hem ändå. Men nu är ju jag redan hemma, ensam. Hela kvällen är jag ensam. Jag ser sex and the city och gråter, jag vet inte om det är av scenen eller av hur olycklig jag är. Kanske både och.

Vi bestämmer att vi ska ses nästa dag, lördag, i stan.

Du ska cykla eftersom bussarna strejkar och jag ska försöka tigga till mig en skjuts.

På morgonen när jag vaknar så upptäcker jag att jag fått sms idag.

".. har sovit 2 timmar i natt.. .. orkar nog inte cykla till stan.."

Jaha? Så du är inte intresserad alls av att hitta en lösning?

Jag som haft en av mina värsta nätter på länge och jag som.. och jag och jag och jag..

Nej fan, nu måste jag sluta. Jag är en jävla egoist.

Ensam och övergiven och jag hatar det.

En hemsk sak hände i natt och det var nära att bli två, men det tänker jag inte berätta för någon. Sånt håller man för sig själv.

Man ska inte alltid gråta ensam.