Jag hatar tjejen i spegeln samtidigt som hon är det enda jag har just nu.
Hon säger det ingen annan säger. Hon är alltid där då ingen annan är det.
Så inte borde jag klaga.
Jag hatar då det går upp, ner ska det gå. Stilla får det inte heller vara.
Jag borde bli frisk men samtidigt så vill jag inte.
Nu kanske jag ändå borde försöka för en gångs skull. Jag menar, bara för att det alltid varit på ett sätt så behöver det inte fortsätta så.
Fast på ett sätt så känns det fel.
Men jag hoppas verkligen på det där huset.
Mina föräldrar har ju letat i en evighet.
Egentligen hade jag tänkt berätta om gårdagen men det känns lite.. nej, det tänker jag inte.
Jag hade det trevligt iaf, och roligt.
Men jag borde sova. Ska åka bil hela dagen imorgon.
Tjo <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar