Absence of everything

Nu är jag tillbaka igen, efter ytterligare en månad.
Som vanligt händer det saker hela tiden. Jag vet inte var jag ska stå i allt.
När det gäller lägenhet så verkar det rätt omöjligt för mig, jag ska nog stanna hemma ett tag.
Mina samtal på psyket har kommit igång igen och förhoppningsvis kommer jag få en plats på ett behandlingshem. Jag kan inte fortsätta ha det så här.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller vad jag ska säga över huvudtaget.
Livet är svårt, jag har varit destruktiv under en lång tid, även om det gått i vågor och jag har inte skadat mig själv till det yttre. Dom senaste åren har ett flertal människor som jag haft någon typ av anknytning till dött, allt ifrån gamla barndomsvänner, gamla klasskompisar till vänners vänner. Senast var för bara någon dag sedan.
Jag känner mig mest bara egoistisk, att dom hade turen att slippa den här skruvade världen.
Det är så många gånger jag själv velat slå dom följe och ett par gånger har jag försökt.
Men på ett sätt vill jag vara kvar och oavsett hur jag gör så dör jag en dag, så jag låter mig plågas.

Det känns som att det är dags för mig att lämna den här platsen, ge mig ut någonstans.
Jag blir så instängd i andras ord och handlingar, jag vill hitta min egen plats, mitt egna jag.

SeeYa