I could dance in the rain

Jag har nästlat in mig så mycket att det inte verkar finnas någon vettig utväg.
Jonas vill inte längre vara med mig, han beter sig som att han föraktar mig, att jag är hans cancersvulst.
Han säger att han inte står ut med tanken att ha mig i sin närhet.
Jag försöker röra vid honom men han är arg på mig och fräser.

Jag känner ingenting längre. Jag bara är.
Jag vet precis vad problemet är, men jag får bara höra att jag har fel och att saker är pga att jag är osjälvständig.
Men dom vet bara det jag väljer att säga, så det är hur som helst mitt fel.

Visst har jag gjort lite framsteg, tjatat och fyllt i enkäter, men jag har en tå i alla fack.
Det innebär att jag inte kan få en diagnos, att jag inte kan få en lösning.
Jag är allt, jag är ingen.
Den roliga, den sjuke, den snygge, den kloka, horan.

I mitt huvud finns så mycket jag aldrig lyckats uttrycka.
All sorg och all glädje som jag hållit inne.

Jag vill känna mig trygg, ha ett hem att komma till.
Jag är ensam.